Bakom byggnaden ses avluftningsrören från reservoaren sticka upp.
Foto: Christer Andersson
Jag är född och uppvuxen bredvid en vattenreservoar, på
Vattugatan 4.
Alla i kvarteret kallade pumpbyggnaden för ”Vattentornet”.
Vår lägenhet låg högst upp på gatan och vårt barnkammarfönster vette upp
mot trappan och byggnaden.
På kvällarna när vi lagt oss, min lillasyster och jag, hörde
vi ofta pumparna starta, det var ett speciellt ljud
som jag lärde mig att tycka
om. Vi lekte utanför
”Vattentornet”, och i ”Stenröset” som låg bredvid.
Ibland satt vi i den branta trappan vid grinden och filosoferade, men in på området
kom vi inte, ett högt
staket omgärdade byggnaderna
att få komma in i byggnaden,
kunde vi ens drömma om.
Någon gång hände det att killarna råkade kasta in en boll
på den stora tomten, då stod någon vakt, medan
pojken snabbt klättrade över
staketet, hämtade bollen, och lika snabbt klättrade ut igen.
Det var ju förbjudet område, det visste alla! Och det respekterades också.
När vi barn skulle fotograferas, t.ex. till påsk, eller examen, ställdes vi
upp så byggnaden bildade en effektfull
fond bakom oss.
När min barndomsvän Gunilla (Gia) och jag besökte platsen
för några år sedan, upptäckte
vi till
vår stora förvåning att grinden var
borta, nu kunde man gå uppför
trappan till porten.
Där kunde vi läsa på en skylt: ”Kompassgatans daghem”
Man
hade byggt ett daghem bakom ”vårt Vattentorn”.
Trappan var nu en naturlig genväg från Paradisgatan ner till Vattugatan.
Det var en märklig känsla för Gia och mig.
När jag sommaren 2003 tillsammans med min äldsta dotter besökte
platsen, fick jag tillfälle
att tala med en av de anställda på daghemmet. Hon
berättade då att de hade en nyckel till
”vårt gamla Vattentorn”, och det
fanns möjlighet att få låna den! En fantastisk känsla kom
över mig, tänk
att få se byggnaden från insidan!
Under sommaren skrev jag till VA-verket i Göteborg
och ställde en del frågor:
Jag växte upp på Vattugatan 4 i Masthugget Göteborg.
Strax ovanför vårt
hus låg två byggnader. Den ena byggd 1893 som vi kallade för
"Vattentornet" Inifrån bygganden lät det som om pumpar var igång.
Den andra byggnaden var byggd 1899. Båda dessa byggnader finns ju kvar idag.
På den tiden fanns det grindar och
staket runtom och förbjudet område, numera
är det helt öppet och Kompassgatans daghem ligger bakom
det s.k. Vattentornet.
’Kikartornet’ byggdes ju 1899 och då blev, vad jag förstår,
’Vattentornet’
en pumpstation till detta torn.
2) Jag har hört berättas att masthuggsbor, förr i tiden, hämtade vatten
i det s.k. ’Vattentornet’ innan det blev pumpstation. Är
detta riktigt?
3) Vem är det som äger och förvaltar dessa
byggnader idag?
Vänliga hälsningar Ann-Christin Larzon
att det fanns en man som kunde svara på dessa frågor,
och jag fick telefonnumret till
honom.
I september fick jag kontakt med denne man som heter Sven,
han lovade mig att
berätta mera
om 'Vattentornet'. Den 29 september tillsammans med Roger Nilsfelt
och Jan
Hermansson besökte vi byggnaderna på Vattugatan. Vi träffade då Sven,
som
var mycket trevlig, och han berättade allt han
visste om de gamla byggnaderna.
Han berättade vidare att i huset bredvid pumpstationen, fanns det två stora
gasmotorer på
8 hästkrafter vardera som pumpade upp vattnet till ’Kikartornet’ i
Slottskogen. Motorerna
drevs med (stadsgas). Vattnet kom från Alelyckan.
Den ena av dessa gasmotorer finns idag på Energiverkets
museum vid Ullevi.
Numera finns pumpstationen i källaren nere i det gula hörnhuset på Fjällgatan.
Den försörjer numera endast Betels HSB område uppe vid Slottskogen
(Paradisgatan)
Pumphuset byggdes 1899, (samma år som ’Kikartornet’
byggdes).
’Vattentornet’ byggdes 1893. Det bodde två vakter i pumphuset mellan
1899 och 1959,
då Sven flyttade dit.
Innan ’Vattentornet’ byggdes hämtade masthuggsborna vatten
vid tappställen.
Sven hämtade en ritning över pumpstationen
och visade
oss sedan runt
i det gamla pumphuset.
Vi tackade Sven och hämtade sedan nyckeln på daghemmet,
där personalen visade oss bilder från tiden då daghemmet byggdes.
De berättade att de inte hade en aning om vad som fanns i det gamla f.d.
’Vattentornet’,
de använde endast entrén till att förvara en del barnkärror.
Jag fick glädjen att med, bultande hjärta, öppna dörren
till tornet.
Tänk att jag hade bott bredvid detta torn under nitton år och nu, äntligen,
efter ytterligare
fyrtio år få komma in i byggnaden.
Dagispersonalen hade ju berättat att man använde en del av tornet som förråd.
Till höger fanns en grind, som var öppen. En spiraltrappa ledde neråt i
mörkret
till ett plan där avstängningsventilerna
fanns.
Ljuset fungerade inte nedanför trappan,
men utrustade med ficklampa klättrade
vi nerför trappan.
Som brukligt på 1800-talet skulle allt dekoreras, så
hade man även gjort här.
Trapporna, handledarna, ja allt var utsirat och genomtänkt, det skulle vara
vackert.
När vi kom upp från ventilrummet undrade vi var den gamla
vattenreservoaren fanns.
Då såg vi bakom ett staket
en lucka i
golvet.
Spänningen var stor när vi öppnade luckan vilken avslöjade sin hemlighet för
oss.
Nämligen, trappan som ledde ner till de stora salarna som utgjorde den
gamla vattenreservoaren
Men allt var kolsvart, inget ljus .. och vi som bara hade en
enkel ficklampa till belysning!
Så började vi trevande klättringen neråt ...
Långsamt gick vi vidare in i mörkret i denna sällsamma värld.
Likt tre grottforskare
trevade vi oss fram, omgivna av den fräna doften från det utsprängda
bergrummet,
ivrigt lysande på allt. Det gick knappt att uppfatta våra samtal härnere på
grund av ekot.
Vi såg de mest fantastiska mönster på
de gamla bassängväggarna.
Det var en härlig och alldeles unik känsla.
Ni kan själva gå på upptäcksfärd genom
våra bilder ...
Vi har fått en alldeles ny syn på
vårt
gamla "Vattentorn"
Det tror jag att ni också kommer att få.
När vi kom ut från ’tornet’ såg jag ner
till "min gamla lägenhet"
på Vattugatan 4. Det starka solljuset bländade oss och upplevelsen
hade varit total.
Hemligheten med ’Vattentornet’ var nu avslöjad!
